Den som har utsatts för ett brott kan ha rätt till skadestånd för de skador som brottet inneburit. Huvudregeln är att gärningspersonen ska ersätta brottsoffret för skadan och skyldigheten fastställs med stöd av skadeståndslagen. Brottsoffret kan framställa ett yrkande om skadestånd i en brottmålsprocess. Om brottsoffret inte kan få ersättning genom skadestånd från gärningsmannen, exempelvis för att denne inte kan betala, och det inte heller finns någon försäkring som täcker hela skadan kan brottsskadeersättning utgå. Ersättningen betalas då ut av staten genom Brottsoffermyndigheten, med stöd av brottsskadelagen.
Ersättningsnivåerna för kränkning ha debatterats och kritiserats de senaste åren. Kränkningsersättningen har inte ansetts motsvara den skada som brottet har orsakat brottsoffret. Även om tanken är att ersättningssystemet ska vara dynamiskt och därmed förändras över tid har ersättningsnivåerna inte ökat i samma takt som samhället har utvecklats i vissa frågor. Den skärpta synen på vissa brott, så som sexualbrotten, återspeglas inte i ersättningsnivåerna. För närvarande uppgår schablonersättningen för kränkning vid en uppsåtlig våldtäkt till 100 000 kronor och ersättningen för sveda och värk till 15 000 kronor (NJA 2019 s. 1064). Detta anser många vara ett alltför lågt ersättningsbelopp.
Debatten om ersättningsnivåerna för brottsoffer tog ny fart under sensommaren 2021, då Justitiekanslern beslutade att bevilja en våldtäktsdömd 840 000 kronor i skadestånd för att han, sett till sin egentliga ålder, suttit frihetsberövad för länge. Beslutet fick stark kritik eftersom kvinnan, som hade hållits fången i en källare och utsatts för upprepade våldtäkter, bara fick 275 000 kronor i skadestånd. Det ska understrykas att skadestånden avsåg olika skador och att en person som suttit felaktigt frihetsberövad som huvudregel givetvis ska ha rätt till skadestånd. Problematiken i detta fall är de oproportionerliga ersättningsnivåerna. Det kan anses mycket stötande att en gärningsman tillerkänns ett skadestånd som är flera gånger större än det som brottsoffret får, mot bakgrund av vad ersättningarna avsåg och i vilket sammanhang de dömdes ut.
Utgångspunkten i skadeståndsrätten är att den som utsatts för en skada ska försättas i samma situation som om skadan aldrig hade inträffat. En skada som inte är av ekonomisk natur är svår att värdera och den skada en person åsamkas till följd av ett brott är svår att bestämma. I NJA 1991 s. 766 anförde ett justitieråd att vare sig man sätter beloppet till 10 000, 100 000 eller 1 000 000 kronor blir resultatet lika godtyckligt. Det är omöjligt att värdera mänskligt lidande i pengar.
Det är samhällets attityd mot olika brott som måste bestämma vad som är en rimlig ersättningsnivå och för närvarande motsvarar inte ersättningen brottets allvar. Detta kan främst anses gälla skadeståndet vid sexualbrott, med tanke på att skyddet för den kroppsliga och sexuella integriteten stärkts avsevärt under senare år. Regeringen är enig i detta hänseende och beslutade i november 2019 att tillkalla en särskild utredning att se över och stärka vissa regler om brottsoffers rätt till skadestånd. Syftet är att höja ersättningsnivåerna så att den kränkte får upprättelse för det angrepp den fått uppleva och de föreslagna lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 2022. Det ska bli intressant att fortsätta följa diskussionen kring skadestånd och kränkningsersättning för brottsoffer.
